När jag var åtta år sökte min storebror till UWC, blev accepterad till Li Po Chun och flyttade till andra sidan jordklotet. Ända sedan jag var åtta år har jag varit nyfiken på UWC, och när jag tidigare i år sökte in till skolorna var jag så otroligt förväntansfull över att kanske, kanske, kanske, få uppleva den fantastiska gemenskap min bror så många gånger pratat om.
Mina drömmar om att få gå på en UWC-skola krossades snabbt när jag fick reda på att jag i år inte hade blivit antagen, men drömmen om att uppleva gemenskapen gick i uppfyllelse ändå; i somras fick jag vara med om två av de mest fantastiska veckorna i mitt liv; nämligen de två veckor jag spenderade på UWC Short Course i Istanbul, tillsammans med 38 andra internationella deltagare, främst från Europa, Mellanöstern och Nordafrika.
När jag anlände på Istanbul Atatürk Airport möttes jag av en UWC-skylt vid utgången. Jag följde skylten och fick träffa två av våra ledare under veckorna; Jakob från Tyskland och Neha från Indien. Jakob sa åt mig att vi skulle få vänta ett tag och gick med mig till en tredje ledare; Milen, och resten av deltagarna som hade anlänt; Viola från Österrike, Wael och Sara från Syrien och Hannah från Nederländerna.
Medan vi väntade på att vår shuttlebus skulle komma och ta oss till campus pratade vi, lärde känna varandra lite smått, och lekte lekar som ”Ninja” och ”Zap” samtidigt som fler och fler deltagare började komma. Folk slängde konstiga blickar på oss när vi stod i en cirkel och försökte slå varandra på händerna (vilket var det ’Ninja’, i kort, gick ut på), men vi brydde oss inte. Redan då kände jag på mig att de kommande veckorna skulle bli så himla bra. Och fel hade jag inte. De kommande två veckorna var helt fantastiska. Vi var totalt 39 deltagare och 10 ledare. Bodde gjorde vi på Bahçe?ehir Koleji, i Bahçe?ehir, ungefär 1-3 timmar (det berodde heeelt på trafiken!) utanför centrala Istanbul. Kursen inleddes med två välkomstdagar då alla sakta men säkert började lära känna varandra, och sedan följde fem temadagar, då vi gick igenom temana ”Identity”, ”Power and Civil Society”, ”Migration”, ”Sustainability” och ”Public space in the City”.
Varje temadag var fullsmockad med olika aktiviteter; allt från föreläsningar, till lekar, till debatter, och workshops. På kvällarna, och på de tiderna vi inte hade aktiviteter, umgicks vi oftast hela gruppen tillsammans, pratade, sjöng och hade det så himla mysigt. När temadagarna var över, åkte vi in till centrala Istanbul, besökte Blå moskéen, åkte båt på Bosphorus och åt på en traditionell turkisk restaurang; och så avslutades min första vecka på short coursen.
Den andra veckan inleddes med ”Community break-out days” där vi delades in i olika grupper, baserat på vilken temadag man tyckte var mest intressant, och sedan åkte på besök till olika organisationer som sysslade med temat man hade valt. För mig blev temat ”Power and Civil Society”, och tillsammans med sju andra tjejer och två ledare bildade vi en grupp som vi kom att kalla ”the Power Girls”.
Under de två dagar vi var i centrala Istanbul, hann vi besöka Darülaceze, vilket var en organisation med ett slags campus där bl.a äldre personer, hemlösa och föräldralösa barn kunde komma och bo och bli omhändertagna om, Mor Çat?, som hjälper kvinnor som blivit utsatta för t.ex våld i hemmet eller våldtäkt och Komsu Kafé, vilket var ett café med ett öppet kök, dit man kan komma och laga mat, äta och umgås tillsammans med kollektivet – de som jobbar där. Även om jag älskade hela kursen, måste jag ändå säga att break-out-dagarna, för mig, var dem allra bästa.
Det var så otroligt intressant att se allting vi lärt oss om i praktiken, att få ta del av olika organisationer och få höra om deras jobb och erfarenheter. Det jag saknar mest nu, när jag är här hemma, är helt klart atmosfären som fanns på campus, där vi alla bodde tillsammans.
Jag har aldrig någonsin förut varit omringad av så många intelligenta, öppensinnade och talangfulla människor, och det inspirerade mig något så enormt. Inte bara inspirerade det mig till att skapa saker som konst och musik, utan också inspirerade det mig akademiskt. Jag kände verkligen att jag ville lära mig; att jag ville ta in.
Jag kände verkligen att jag ville ta in alla nya intryck, åsikter och all ny kunskap jag fick lära mig där. Jag har aldrig känt riktigt på det sättet förut. En sidenote kan ju också vara att kursen verkligen inspirerade och övertygade mig till att söka till en UWC-skola i år igen. Jag var tidigare väldigt osäker på om jag ville söka igen, men nu när jag faktiskt fått smaka på UWC-upplevelsen på riktigt vill jag bara ha mer.
Inte bara blev jag så otroligt inspirerad av att vara där – jag kände mig så otroligt hemma också. Även om dagarna var fullsmockade av aktiviteter, så kom alla ändå varandra otroligt nära. Sammanhållningen i gruppen var fantastisk, och det är nog det jag värdesätter allra mest. Det kändes som om alla hade någon slags connection med varandra – alla lyssnade verkligen på varandra, folk var öppna för nya åsikter och kom med sina egna smarta idéer, vilket motiverade en till att göra sin röst hörd, fortsätta prata och att aldrig sluta ifrågasätta.
Detta kommer nog låta otroligt klyschigt, men jag har aldrig någonsin känt mig så nära ’mig själv’ som jag gjorde där. Jag har svårt att förklara det, men jag kände mig verkligen bekväm där, som om jag var i harmoni med folket omkring mig, liksom mig själv, även om kursen bara varade i två veckor. För att sammanfatta kan jag bara säga att kursen var helt fantastisk, och att ni absolut borde åka om ni får chansen.
De två veckorna kursen varade gick så otroligt fort (för fort), samtidigt som varje dag var lång och intensiv, fylld av lärorika sessioner, intressanta diskussioner, och så himla mycket glädje. Jag kan knappt förstå att jag under ynka 14 dagar lyckades skapa så extremt starka vänskapsband med folk runtom i världen; men det känns fantastiskt, och jag försöker varje dag att påminna mig själv om att det finns icke-ignoranta, fantastiska och så himla bra människor ute i den stora världen som jag har äran att kalla mina vänner.
Är du inte helt säker på om du vill söka in till UWC, har jag bara ett tips till dig: sluta tveka och bara sök. Denna upplevelse var en av mina bästa, och jag ångrar inte en sekund att jag åkte. Detta kommer jag bära med mig långt in i livet.
