Förutom själva UWC-skolorna finns det även så kallade short courses dit vi skickar elever – en av dem hette i år Allan Zhao och här berättar han själv om sina erfarenheter i Armenien:
I år ansökte jag till UWC-skolorna. Det verkade vara något alldeles speciellt och grymt – tänk att få plugga och leva själv, med andra målmedvetna ungdomar, i ett främmande land – tänk vad kul det skulle vara, tänkte jag. Mina förväntningar förbyttes snabbt mot besvikelse och ledsamhet när jag fick beskedet om att jag i år inte fick åka iväg och inte fick uppleva alla dessa saker jag hade sett fram emot så mycket. Jag blev ens mycket osäker om jag skulle ansöka ett andra år – skulle det vara värt det att gå om ett år i skolan? Efter ett tag valde jag trots allt att åka på ett sommarläger med UWC i Armenien, av alla ställen, för att få en upplevelse, om än liten, om hur det skulle kunna vara att gå i en UWC-skola i praktiken. Efter resan har jag aldrig tvekat om att söka igen.
Jag anlände klockan 04 till Jerevans flygplats, trött och hyfsat vilsen, efter att ha rest i ungefär tio timmar. Snabbt hittade jag Ethan från Österrike och Nora från Schweiz, som hade åkt med samma plan som mig till Armenien. När vi satt och pratade samtidigt som vi väntade på vårt bagage kände jag på mig att detta verkligen skulle bli två ytterst spännande och intressanta veckor. Tillslut kom våra väskor, och vi gick ut och mötte två av våra ledare, Darya och Alexey, som stod med ytterligare 3 personer; Marius och Jannike från Norge, och Annika från Tyskland. Vi hälsade och gick sedan ut till bilen, längtandes efter i alla fall ett fåtal timmars sömn innan nästa dag.
De första dagarna flöt på bra. Vi var totalt 30 internationella studenter, mestadels från Europa och Ryssland, och i början misstogs jag som en kinesisk student. Efter hand lärde vi känna alla andra och vi började även utbyta erfarenheter och roliga historier med varandra. De första dagarna spenderade vi i huvudstaden, Jerevan, innan vi åkte till Dilijan, där huvudsaken av vår kurs skulle vara. Jag var ensam svensk under hela kursen, men en av organisatörerna var från Sverige – Louise – och det var skönt att kunna prata lite svenska då och då. Jag kommer fortfarande ihåg första gången jag pratade med henne, då hon närmade sig lite försiktigt och frågade: ”Are you the guy from Sweden?”. När jag svarade på svenska, med min skånska dialekt, började hon skratta, och senare förklarade hon det med att hon inte förväntade sig att jag skulle prata svenska, och än mindre att jag skulle prata skånska. Det var för mig något väldigt vackert; nämligen när fördomar krossas och man lär sig att tänka sig utanför de ramarna.
Medan första veckan var till för att lära känna varandra, så var andra veckan till för att lära känna Dilijan. Denna lilla stad med endast 13 000 invånare skulle snart få möta en stor utmaning när UWC Dilijan skulle öppna där nu i höst – och vi var där för att på ett sätt få befolkningen att förstå lite mer om vad UWC var för något, men samtidigt också att göra staden levande igen, men ställen att vara på, ungdomsaktiviteter etc. Tillsammans med 20 lokala volontärer i vår ålder satte vi ihop flera workshops som en orkester, en teatergrupp, en filmgrupp osv, för att till slut presentera allt på näst sista dagen. Efter en veckas hårt jobb presenterade vi det för Dilijans invånare, och efteråt kom flera personer fram till oss och sa att staden inte hade varit så levande på länge, som den hade varit under den tiden vi var där. Det var också ett av de finare ögonblicken på resan; Nämligen att få bekräftelse för allt jobb vi hade gjort, att få den uppskattningen av de lokala invånarna.
För att sammanfatta lägret var det något helt otroligt. Jag skulle gärna vilja åka på fler short courses om det gick – så många nya vänner, så många nya upplevelser, så mycket man lärde sig; ja, jag kan fortsätta i en evighet. Jag fick verkligen uppleva en otrolig sak, och jag är säker på att det är otroligt mycket häftigare att gå på en verklig UWC-skola och tillbringa varje ögonblick med så fantastiska personer. Alla deltagare, alla ledare, alla som var inblandade i kursen var så otroligt vänliga och tillmötesgående, otroliga människor. Och om någon skulle tveka på att ansöka till UWC, så skulle jag bara uppmanat dem till att göra det – för även om du inte kommer in, så kanske du får göra en sådan resa som jag fick göra i år, en resa som utan tvekan kommer vara med dig hela livet ut.
