Annelie Xie kommer från Lund och fick ett stipendium till UWC USA för läsåren 2015-2017.
Kan du berätta lite om din UWC skola?
Jag går på UWC-USA, som ligger ungefär mitt ute i ingenstans i sydvästra USA. I Montezuma, New Mexico, för att vara mer exakt. Två timmar från Albuquerque, en timme från Santa Fe, och en kvart från vår närmaste stad; Las Vegas (den i New Mexico, inte den i Nevada!).
Campus ligger vid Pecos National Forest, så vi bor omringade av berg och skog vilket är fantastiskt fint. Trots vår gröna omgivning (vilket är förvånansvärt om man tänker på hur mycket öken det är i TV-serien Breaking Bad som utspelar sig här i New Mexico), så räknas klimatet som ökenklimat. Det är nästan aldrig ett moln på himlen och våra stjärnhimlar är fantastiska! Vi får uppemot 300 soldagar per år vilket är ganska omväxlande för en svensk. Solen är stark och det är inte ovanligt att det är 20 graders skillnad nattetid och dagtid.
Vårt campus cirkulerar kring ”Montezuma Castle” vilket byggdes som ett hotell på 1800-talet, och som faktiskt är, ja, ett slott. Där finns klassrum för samhällsorienterade lektioner, två elevhem samt kontor. Matsal och Student center ligger också där. På ”lower campus” finns vårt Field House som är en idrottssal med basketplan, squash-banor, klättervägg och gym. Där finns även vårt Arts Center (UWC-USA är det enda UWC-skolan som erbjuder alla IB-kurser i kategori 6), vilket består av musiksalar, bildsalen och vår aula. Här hittar man även vår Science building, IT & Language center, bibliotek och fyra elevhem.
Några minuters promenad från slottet ligger Dwan Light Sanctuary som är ett litet hus med massor av prismor som bildar små regnbågar i huset. Det är en tyst plats för reflektion och meditation. I närheten finns också Montezuma Hot Springs som tillhör skolan. Där finns åtta källor, som ligger vid en flod. Våra varma källor är nog mitt favoritställe på campus. Dit går jag när jag vill koppla av och ta en paus — när jag behöver lite ensamtid helt enkelt.
Fast det viktigaste på campus är eleverna och lärarna! Det är ju de som gör själva skolan. Vi är runt 230 elever från över 70 olika nationaliteter. Alla elever delar rum med en klasskamrat från den den årskursen man inte tillhör.
Något som också kan vara kul att veta är att UWC-USA har Wilderness som sin inriktning. Vi har ett ”Wilderness program”, vilket innebär att alla elever deltar i minst två vildmarksresor. Vi får bland annat lära oss grunderna för backpacking — hur man sätter upp tält, hur man packar sin ryggsäck effektivt, hur man använder karta och kompass och om vilka risker som finns. Under andra året kan man bli ”Wilderness leader”, vilket bland annat innebär att man blir certifierad i ”Wilderness first aid” och gör en 12-dagars vandring. Eftersom vi bor i ett så varierat landskap finns många möjligheter att vandra på helgerna. Dessutom kan man vandra i Grand Canyon eller Pecos vilket är rätt coolt. Naturen integreras i vår vardag, vilket jag uppskattar väldigt mycket.
Hur ser en vanlig dag på UWC ut för dig?
En vanlig dag vaknar jag runt klockan sju, drar mig ett tag i sängen innan jag går till matsalen för att äta frukost, som serveras mellan sju och åtta varje dag. Därefter går jag till min första lektion som börjar klockan åtta.
Skolan pågår mellan 8-15 varje dag, och till skillnad från svenska skolscheman baseras
schemat här på class codes. Man har sex class codes, ett för varje IB-ämne, och en free code (håltimme). Vi har både ”short codes”, som är korta lektioner på 45 minuter och ”long codes” som är 85 minuters-lektioner.
Jag läser, på Higher Level: Biology, Visual Arts och Social and Cultural Anthropology, och på Standard: Maths, Chinese AB Initio och English A. Language and Literature.
Lunch serveras mellan 12-14.15 varje dag och efter skolan fylls eftermiddagarna ofta av CAS, eller ex-ed’s (extra education) som vi kallar dem här. Man kan göra allt möjligt. Mycket service-arbeten finns både på och utanför campus. Bland annat kan man åka till Albuquerque’s youth detention center, jobba med hemlösa, på djurhem, i en secondhand-butik eller hjälpa till med läxhjälp och annat på den lokala grundskolan. Man kan även utöva flera sporter och vill man starta en aktivitet är det väldigt enkelt om man samlar ihop några stycken.
Jag spelar fiol i stråkensemblen, går på yoga, tar hand om hundar på djurhemmet i Las Vegas, spelar Ultimate Frisbee, jobbar på vår lokala bondgård, gör mina egna smycken och hjälper till med återvinningen på campus. Det som är så himla kul med alla ex-ed’s är att man får möjlighet att prova massor av nya grejer. Jag provade Ultimate Frisbee för första gången förra terminen och tycker det är jättekul. Yoga och jewelry making är också nytt för mig, likaså att jobba på bondgården, vilket förresten känns väldigt roligt och givande. Jag hade aldrig haft möjligheten att göra något sådant hemma i Sverige, så att få prova det här, lära mig om det och dessutom få hjälpa till på campus är jätteroligt.
Varje aktivitet ses oftast en gång i veckan, i runt två timmar, och alla ex-ed’s är utspridda under olika tider— från direkt efter skolan till 20:30 på kvällen. Men man har oftast inte ex-ed’s varje dag så det finns tid för annat också.
En vanlig eftermiddag — om jag inte har en aktivitet —brukar jag plugga eller knacka på hos mina vänner. Och ja, IB är som alla säger, tufft, men det är hanterbart. Så länge man vet hur man ska strukturera sin tid är det fullt möjligt att inte lägga hela dagen på att plugga utan också få ut väldigt mycket av UWC och just det som gör UWC så speciellt – människorna.
Här har jag träffat otroligt många fantastiska, inspirerande människor från hela världen. Och jag har privilegiet att bo och interagera med dem nästan hela tiden, vilket är fantastiskt. Trots att jag älskar mina vänner i Sverige är det svårt att jämföra det med vännerna jag har här. Här blir man nästan som syskon eftersom man ser varandra varje dag, äter alla måltider tillsammans och umgås mycket. Man kommer varandra väldigt nära, både rent bokstavligt talat (fysiskt), och psykiskt.
Vi gör nästan allting tillsammans. Jag och mina vänner gör allt från att ha politiska diskussioner vid middagsbordet till att ha impromptu dans-partyn till att bada i floden vid Hot Springs till att hajka i bergen, till att ligga på fotbollsplanen och titta på stjärnorna till att sitta på golvet i någons rum, dricka te, och prata om livet. Det är väldigt speciellt att få dela sitt liv med någon på det sättet.
Kvällarna är strukturerade på ungefär samma sätt som mina eftermiddagar. Efter middagen, som serveras från 17.45-19, pluggar jag, om jag inte gjorde det innan eller så träffar jag mina vänner. Eller! så bestämmer jag mig för att vara bara med mig själv — vilket man inte får glömma faktiskt är helt okej.
Vilka är skillnaderna mellan UWC och en svensk skola?
När jag var tillbaka i Sverige under jullovet fick jag frågan ”Hur är det i USA?”. Och jag svarade alltid på samma sätt; ”Det är så himla annorlunda från här”.
Det är svårt att försöka förklara UWC-upplevelsen för någon som inte upplevt det, men UWC tvingar en till att prova nya grejer, gå utanför sin bekvämlighetszon och VÄXA. Genom både saker som att leva långt hemifrån på egen hand, och att behöva hitta det bästa sättet att uttrycka sig på ett annat språk, till saker som långa diskussioner om kulturella skillnader och att prova nya aktiviteter. Allt får en att växa otroligt mycket som person. Sen är du konstant omringad av otroligt smarta, ambitiösa, fantastiska människor, som alla har en egen historia, vilket har fått mig att öppna upp mina ögon och få nya perspektiv, vilket kan vara ganska svårt när man fått lyckan och privilegiet att bo och växa upp i Sverige.
Vilka tycker du ska söka till UWC? Och har du tips till dem som söker till UWC?
Alla! UWC är en otroligt givande plats. Det är en fantastisk upplevelse som är svår att sätta ord på. Jag har bara varit här i ett halvår och har redan vuxit otroligt mycket som person, vilket jag är extremt tacksam för.
Mitt tips till dem som söker till UWC är att vara öppen. Öppen för andras åsikter, öppen till att försöka förstå andras perspektiv, öppen till att prova nya saker (man går miste om så mycket om man hela tiden stannar i sin bekvämlighetszon) och öppen mot andra människor — att inte döma för snabbt. Det är såklart svårt att komma alla människor nära men det är viktigt att inte sortera bort folk bara för att de ”verkar tråkiga”. Alla har sin egen, personliga story, trots allt — och att få chansen att höra den från personer från över 70 olika länder är en ganska så unik möjlighet, om jag får säga det själv.