– Det var en chansning. Två år i Afrika lät spännande. Det blev två fantastiska år, men också tuffa på många sätt. Det är ganska omtumlande att komma som svensk 17-åring till ett utvecklingsland. Jag brukar säga att det var ett ‘defining moment’ i mitt liv.

Har alltid sökt likheter
Efter UWC studerade hon i Oxford (PPE) och på Stockholms Universitet (journalistik) för att sedan söka sig till Storbritannien för jobb på en nyhetsbyrå. Inom journalistiken fann hon sitt kall, och hon har arbetat på bland annat som ekonomireporter på Finanstidningen och som Afrikakorrespondent på Dagens Nyheter. Erfarenheterna från UWC är något hon tagit fasta på i sitt yrkesliv.

– Jag hade kanske blivit journalist och rapporterat från Afrika en dag ändå, men jag hade absolut inte rapporterat på det sätt jag gör. En av de viktigaste lärdomarna jag har med mig från Waterford är hur lika vi alla är som människor, oavsett var vi kommer ifrån. Omständigheterna vi lever under skiljer sig ofta stort, men inte vilka vi är.

Det är något jag ständigt haft nytta av i mitt arbete. Jag har alltid sökt efter likheterna mellan de människor jag rapporterat om i Afrika och läsarna i Sverige, inte det som skiljer dem åt.

Som att komma hem
Även rent privat spelar UWC fortfarande en roll i Annas liv.

– Jag är väldigt tacksam för de vänner jag lärde känna under åren på Waterford, många av dem är goda vänner fortfarande idag. Även när vi träffas efter väldigt många år är det få som har förändrats, och jag tror det har att göra med att vi levde så nära inpå varandra och lärde känna varandra så väl. Jag tror också det har att göra med att skolan verkligen uppmuntrade alla att vara sig själv, att skolan är ‘inclusive’ snarare än ‘exclusive’ som många andra bra skolor.

Jag har fortsatt ofta kontakt med Waterford. När jag reser till Swaziland brukar jag bo på skolan hos min f.d konstlärare Ramila som fortfarande är där. Varje gång jag reser dit känns det som att komma hem.